Presstext till utställning på konstföreningen Aura 2007
Passagen utgör en övergång från någonting till något annat. Den kan vara hoppingivande och hotfull, och själva förflyttningen kan vara fysisk lika väl som känslomässig, handla om idéer och tankar såväl som om tillstånd och förhållningssätt.
I arkitekturen manifesteras passagen bland annat i broar och korridorer. I traditionella ceremonier relaterade exempelvis till födelse, inträde i vuxenlivet eller äktenskap blir själva riten en passage. Walter Benjamin understryker i sina Passagearbeten betydelsen av dessa övergångar, som han menar har gått förlorade i det moderna samhället.
Också Lotta Smed intresserar sig för passagens betydelsebärande funktion, och hon lyfter tydligt fram dess komplexitet. Hennes bro går inte över mörka vatten. Istället forsar vattnet över den minst lika mörka bron. Det är en passage med inbyggt motstånd. Lika motsägelsefull som den närmast arkitektoniskt stora vågen, vilken hotfullt kröker ryggen och just därför öppnar för en strimma hopp.
Också betydelsen av vattnet blir på sitt sätt glidande. Hindrande men likväl möjligt att forcera. Samtidigt kan vi inte bortse från vattnet som en bild av livets kretslopp, av födelse och död. Det är ingen tillfällighet att Lotta Smed i videon ”Utan titel” simmar i det mörka insjövattnet med sin mask/mössa, mun/nos på huvudet, och därmed överbryggar gränsen mellan människa och djur.
Dubbelheten och känslan av något ogripbart präglar många av Lotta Smeds skulpturer – själv talar hon hellre om bilder. Huset är kompakt och slutet, till synes ogenomträngligt (mitt hem är både mitt fängelse och min borg), men samtidigt öppnas det av strömvirveln i taket. En virvel som är stark nog att spränga sönder hela formen.
Som skulptör följer Lotta Smed en lång tradition, samtidigt som hon bryter mot den, och när hon lånar ur ett klassiskt formförråd omformulerar hon efter eget huvud/på sitt eget vis. Hon knyter an till surrealismen, en riktning med vilken hon delar ett intresse för metamorfoser, övergångar, sexualitet och drömmar. I människan har hon sökt både kvinnliga och manliga principer, och ur det rent kroppsliga, eller organiska, har hon strävat mot en andlig dimension.
Bildsymbolerna hon använder är i sig tydliga men öppnar för associationer. Det är inte heller de i sig som står i centrum för hennes intresse. Verken utgör inga prövningar av enskilda symbolers bärighet, utan blir snarare bärare av en berättelse, i vilken känslan står i fokus. Till skillnad från många konstnärer i samma generation arbetar hon inte projektbaserat, utan snarare intuitivt.
Hennes verk har genom åren haft drag både av naturmystik och saga, men formerna har på senare tid stramats upp. Samtidigt återspeglas ännu dubbelheten, natur kontra artefakt, som olika aspekter ställda mot varandra – och bitvis även samverkande. På sätt och vis handlar det kanske om att skapa en sorts helhet, både på ett yttre och ett inre plan. Lotta Smeds bilder må härröra ur drömmar men formar sig till en historia om tillvarons komplexitet. Gjorda, dessutom, lite som på trots mot all form av rationalism.
Det är en konst som kanske rentav själv är en passage. En övergång mellan olika, delvis motsatta, tillstånd.
JELENA ZETTERSTRÖM