Katalogtext till konstkatalogen ”Tre konstnärer” 2013
Undanglidande sagor och fixerade scener inuti och runtom människan i tid och rum – Lotta Smed, Lotta Sjöborg och Maria Sewerin delar intresset för ögonblicken då passionerade blixtar genomlyser vardagens stilla flyt. Nuet öppnas mot oväntade perspektiv som på trots, likt himlarna hos barockens målare eller vattendjupen hos symbolisterna. (Eller i de hisnande berättelserna hos en författare som Jeanette Winterson.)
Intuitionen är de tre konstnärernas främsta verktyg och den går att kombinera med att tänka i projekt. De har dragit i samma trådar sedan konsthögskoletiden, med motiv och teman som numera tenderar att bli egna personliga berättelser, djupdykningar, höga språng eller balansakt på lina. Kvinnor förväntas referera till sig själva – ja, gör inte män det? Det självupplevda skapar alter egon, men den verkliga huvudpersonen är ändå föreställningen och minnet. Konsten ligger i själva förvandlingen.
För det de tre har gemensamt är dragningen till den långsamma metamorfosen, till tillstånd som uppträder mellan här och nu och där och då, mellan över och under, inuti och utanför. I dessa mellantillstånd skapas gåtfulla symboler, kombinationer av aning och kunskap, skuggbilder, både chimärer och befriare. Ty, det finns områden i medvetandet som inte alltid är under kontroll: leken, meditationen eller drömmens tillstånd skjuter bort förnuft och logisk kommunikation. Konsten ligger i att fånga fragment, scener och episoder från dessa områden: de har en tendens att glida undan, försvinna och upplösas.
Lotta Smed har länge upprätthållit sig i sådana passage-områden. Flera av hennes bronsskulpturer bär också Passage som titel. De är broar, hus och forsande vatten, svarta och slutna former som endast öppnar sig med våldsam kraft. Det organiskt formlösa darrar som hud och inälvor, det arkitektoniskt strukturerade är obetvingligt och stramt. De två flätas ändå samman. Just vattnet genomgår och representerar flera stadier av förvandlingsprocesser i hennes konst: från mörkt sugande virvelström och livets sav i lätta löv till bubblande molnformation. Från det undermedvetnas domäner till det andligas lätthet. Den surrealistiska metaforiken får vingar och lyfter.
I Lotta Smeds teckningar blixtrar tillfällighetens skörhet fram, något som hos Lotta Sjöborg blir till erinringar som hämtade ur ett historiskt minnesarkiv. I hennes grafik, torrnålsgravyrer, dubbeltryckta etsningar och litografier dyker hus och porträtt upp, från en tid som nyss timat men redan fallit i glömska.
Gåtfullheten leder till en annan tid, kanske från trygga folkhemmet till 1700-talsdrömmerier eller nostalgier med doft av biedermeier, än en gång med stilistiska referenser och träffsäkra inbrytningar. Lotta Sjöborg målar på pannå, dukens mjuka kornighet ser hon som störande konsensus. Färgernas klara lyster smutsas med svart och brunt. I berättelser om prinsessor, festklänningar, fågelsång, blomsteruppsättningar och porslinsfigurer blandas det sköna och det obehagliga. Som sökte hon vägen ut skapar infällda landskap utsikter mot oanad frihet.
Friheten finner Maria Sewerin i sagan och leken, inte sällan avslöjande och kanske blodiga men alltid hållna på observationens distans. Faktiska iakttagelser blandas med japansk manga, serier och barn- och ungdomsberättelser. De ger en säregen värld näring, där allt tycks leva på lika villkor: växter, allehanda väsen, kroppsdelar, bilar, hus och landskap. Allt är sett liksom inifrån, besjälat och med egen vilja. Också formerna lever ett eget liv, färgskiftningarna skapar en gungande väv.
Det slår mig att Lotta Smed, Lotta Sjöborg och Maria Sewerin fångar upp något som pockar på hos oss alla i dag: vårt förhållande till tid. Och då handlar det inte om stress, livspussel, långkok och surdegar. Snarare gestaltar de funderingar över förflutenhet och arv, såväl kulturarv som den egna uppväxten och livets kretslopp, över den tid som historieskrivningen inte täcker; kanske en medvetandets tid, sett ur olika perspektiv som barnets, fiktionens och religionens – något som ligger utanför den tid vi alls kan mäta. De söker nyfiket efter det som i historieskrivningar snarare är glappande tystnad och frånvaro. Där kan deras konst träda fram och kasta ljus på sådant vi inget vet om.
Men tro dem. De berättar sagor.
Kristina Mezei
Konstvetare, konstkritiker
Jeanette Winterson, i boken The Passion (1987).